Nittonhundratalet har blivit en epok av ångest och förstörelse. Med tiden har vi blivit alltmer medvetna om det. Det har emellertid också varit en tid av befrielse från flera fördomar. Till den befrielsen har psykoanalysen bigradit. Inte bara genom den psykoanalytiska praktiken utan också genom dess inflytande på olika kulturella fält. Psykoanalysen har givit oss ett nytt förhållande till konsten och vetenskapen, i förhållande till litteraturen och den litterära kritiken, till filosofin och historievetenskapen. Allt detta förutsåg också Freud.

Icke desto mindre, trots psykoanalysens kraft och vitalitet som bevisats under 100 år av erfarenhet, ligger det i psykoanalysens natur - liksom i det omedvetna - att uppväcka ett återkommande motsånd. Ingenting undgår den. Och de psykoanalytiska institutioner som har skapats för att bevara det freudska arvet och befordra psykoanalytisk forskning har ofta frambringat en rigiditet som går i motsatt riktning i förhållande till de mål som den eftersträvar. Institutionen är tvingad att vara konservativ medan den analytiska vägen tvärtom bör vara nyskapande och omstörtande. En jämvikt mellan dessa motsatta tendenser och de oundvikliga spänningar som finns dem emellan är inte bevarad idag. Makten som utvecklas idag i hjärtat av institutionerna vilar alltför ofta på olösta överföringar, på en dominerande ideologi och på dess pseudospråk, som snarare tjänar att bevara den sociala och byråkratiska kontrollen än att öppna nya forskningsgränser och att utvidga vår kunskap. Organisationernas försök att korrigera denna brist på jämvikt, när den visar sig, förblir ofta i institutionens tjänst.

Det har på randen till tvåtusentalet uppkommit ett trängande behov av en öppen diskussion om psykoanalysens nuvarande tillstånd, en diskussion som bärs upp av så många psykoanalytiker som möjligt som är tillräckligt fria från organisationernas tryck eller oro för att kunna ställa sig frågan om sina egna organisationers politik.

Inom forumet för &laqno; psykoanalysens allmänna tillstånd » är det meningen att det skall vara möjligt att ställa alla frågor som gäller den psykoanalytiska utbildningen och undervisningen ; frågor som behandlar den psykoanalystika överlåtelsen och psykoanalysens institutionella orhanisering.

Detta upprop riktar sig till alla psykoanalytiker oberoende av institutionell tillhörighet eller oavsett skälen till vägran att tillhöra en speciell institution, eller till alla som reflekterar över ovan nämnda frågor. Detta möte som fått namnet " Psykoanalysens allmänna tillstånd " kommer att äga rum i Paris år 2000. Datum och lokal har ännu inte bestämts. Anledningen till att vi ger oss tre år för att förverkliga detta projekt är att grupperna som skapas i de olika länderna skall ha tid att träffas, att arbeta och att få resultat av sina utforskningar. Detta utesluter inte heller att enskilda eller redan befintliga institutioner presenterar sina forksningsresultat.

Programmet under dessa dagar i Paris kommer att upprättas på gundval av vad de ansvariga inom respektive land föreslår. Listan på dessa ansvariga kommer att offentliggöras inom en snar framtid. En kommitté som förbereder det kommande arbetet bör ta form för att tolka den oro och upptagenhet som vi alla har någon erfarenhet av och som också redan har visat sig som sådan.

" Psykoanalysens allmänna tillstånd " tillhör ingen individ eller grupp, och inte heller kan någon idag redan existerande juridiskt konstituerad grupp göra anspråk på att ha tagit initiativet till dess tillblivelse. Inom " Psykoanalysens allmänna tillstånd " bör dess legitimitet kunna diskuteras. Det är en central regel. Det är av avgörande betydelse att deltagarna är fria och oberoende av institutioner. Detta är en angelägenhet som går långt utöver alla institutioner och alla personliga initativ.

En förening, " Psykoanalysens allmänna tillstånd ", kommer snart att konstitueras för att kunna ta emot det nödvändiga ekonomiska stödet, men den kommer att upplösas dagen efter sammankomsten i Paris år 2000.

Om denna appel tar namnet " Psykoanalysens allmänna tillstånd " så är det för att undersöka vad som skett fram till nu, vad som görs och kommer att göras i namn av psykoanalysen. Apellen utgår från ett nytt krav som inte bestäms av en hierarki, utan utifrån deltagarnas begär och gemensamma beslut.